Jag blir så TRÖTT! Trött på att det inte finns några jävla jobb och trött på mig själv. Först läste jag till lärare men insåg, efter 3 år - förbannat sent, att det inte alls var det jag ville göra. Så jag var "arbetslös" ett år men extrajobbade på Konsum. Det året var ett rent skitår eftersom jag ALLTID var tvungen att vara tillgänglig för jobb. Och det senaste året har jag alltså pluggat till multijournalist. När man går in på arbetsförmedlingen finns i dagsläget 9 jobb i hela Sverige under "journalist/reporter". Läget ser ljust ut? Och, som jag skrivit förut, jag är mer intresserad av att arbeta med magasin och det verkar inte ens existera på kartan just nu.

 

Det jag vill göra nu är att läsa projektledning inom PR. Men det är för sent att söka nu. Så jag har alltså återigen ett jävla år där det ser ut som jag kommer vara arbetslös och jag ORKAR INTE!

 

Här sitter jag på fredagskvällen och tittar igenom gamla bilder. Fann precis en bild på mitt flickrum. Jag har, om man räknar varje gång mamma, pappa och jag själv som "vuxen" bytt bostad, flyttat 10 gånger. Men detta var mitt rum i 16 år.

 

Om sex dagar har vi skolavslutning. Ja, jag är snart 25 år och ska ha skolavslutning. Den blomstertid skall sjungas i gympasalen osv.

 

Idag har jag varit utan min iPhone i tre dagar. På Facebook skrev jag:

 

"Min älskade iPhone inlämnad på lagning. "Vi har tyvärr slut på lånetelefoner" sa dom. Här sitter jag nu med Erics Sony Ericsson från typ 90-talet. Eniro? Nej. Instagram? Nej. Spotify? Eh nej. Needless to say ringde jag min far i princip före telefonen var påslagen; "Hej pappa! Har inte du nån gammal smartphone liggades hemma??" "Jag ska se vad jag kan hitta" sa han. And so I wait..."

 

Idag har en avi kommit hem till mig. "Eric! Du måste ha hämtat telefonen när jag kommer hem!" Tack pappa för lånet!

 

Avslutar detta inlägg med en bild på de presenter vi i klassen gav till chefredaktör Linus när vi jobbat klart med magasinet.

 

Idag är det fyra år sedan farfar lämnade oss. Känns helt galet. Kan inte förstå att det är så längesedan han fanns hos oss och jag kunde prata med honom och krama honom. Det sägs ju att tiden läker alla sår. För mig kommer det aldrig "läka". Tomrummet efter en person som haft så otroligt stor betydelse i ens liv och som man älskat så mycket kan aldrig bli mindre. Varje dag utan farfar är en dag där någon fattas. Och varje dag de senaste fyra åren är en dag till sedan jag sist fick hålla honom i handen.

 

Att beskriva en så fantastik karaktär som min farfar tar lång, lång tid. Men här en en glimt av hurdan han var. Detta är delar ur en krönika jag skrivit:

 

Min farfar var en otrolig man. Han har lärt mig så mycket och kommer för alltid vara min hjälte. När jag tänker på honom minns jag en man som alltid var sig själv. Han struntade i vad folk tyckte. Inte på ett dåligt vis, han var otroligt omtänksam. Utan på det där modiga viset. Ett fint exempel kommer från en dag när vi var på Rottneros äventyrspark. Det var sommar och farfar tyckte att det var lite för varmt. Likt många som närmar sig pensionsålder och över bar han sockar i sandaler. För att svalka sig doppade min farfar helt enkelt fötterna, med både sandaler och sockar, i en fontän. Och så var det problemet löst. Och då tänker många av er "Men så kan man väl inte göra!?" Min farfar hade genast svarat; "Varför inte?". Och för det kommer jag beundra honom för evigt. 

Ibland slår det mig hur otroligt styrda vi är av normer. Visserligen är många av dem bra på ett vis. Helt utan dem hade samhället blivit aningen förvirrat. Men alltför ofta märker jag av dessa onödiga små regler vi lever efter på en daglig basis. "Blanda inte rosa och rött för det skär sig".

Så länge jag inte skadar någon annan eller mig själv ser jag ingen anledning att lever efter den typen av normer. Finner du dig i en situation där du tvekar över något du vill göra, ta dig då tiden att ställa frågan: "Varför inte?" Jag tänker fortsätta min normkriminella karriär. Nästa steg blir att börja använda min älskade samling klackskor igen, trots att jag då blir lite längre än min sambo. Och iförd mina klackar tänker jag följa i min farfars blöta, avsvalkade fotspår.

//Lillsnörpa

Som ni vet har vår klass arbetat med ett magasin från vår Irlandsresa. Idag har herr chefredaktör Linus, jag, i egenskap av layoutredaktör, och vår eminente layoutlärare Anders fixat till det sista och skeppat iväg den färdiga pdf'en till tryckeriet! OH HAPPY DAY!

 

 

Nu är det ett tag sedan igen. Har varit bortrest, i Dublin, Irland närmare bestämt. Och efter det har tiden gått åt till att skriva artiklar och fixa layout då jag är layoutansvarig för magasinet vi håller på att göra.

 

Dublin var mycket spännande och förutom massa journalistjobb besökte vi Guinnessbryggeriet, Phoenix Park, Dublin Zoo, Temple Bar och hela Dublins stadskärna. Vi var också på dragqueenbingo, musical pub crawl och den billiga butiken Pennys. Dessutom gjorde vi en dagstrip till Belfast i Nordirland och det var mycket, mycket intressant. Hotellet var bra och vi hade roligt. Massa bilder finns att se på facebook och ni kan även läsa om vårt äventyr på http://molkomstidning.se/

 

Nu är det ett tag sedan jag skrev. Efter fem veckors praktik har vi varit tillbaka i skolan i tre veckor. Dessa veckor har vi mestadels förberett inför vår reportageresa till Irland.På måndag är det dags!

 

I övrigt har vi grillar ute, grillat på balkongen, plöjt igenom Game of Thrones från första avsnittet till nu på tre dagar och jag har färgat håret. Håret är nu blont igen efter cirka tre månader som brunett. Känns bra att vara ljus, känns mer som mig. 

 

Sen har vi det här med tanden då. Förbannade visdomstand som försöker sätta dit mig. Båda visdomständerna uppe är typ halvvägs framme redan sen många åt tillbaka. De brukar göra lite ont och skava på insidan kinden, men inget värre. Men nu är det de två nere som är på gång. Den ena visste jag inte ens om förräns jag var hos tandläkaren idag. Men den andra den har jag märkt tro mig. Har haft ont från halsen upp till huvudet och det spänner som bara den! Så idag fick jag akuttid hos tändläkaren och där fick jag veta att jag har en inflammation. Det är också för trångt, men det gjorde de ingenting åt idag. Istället pressade han ner ett instrument i mitt inflammerade tandkött och spolade runt bakteriedödande medel. Jag trodde jag hade ont innan. NU har jag ont! Höll på att börja grina inne på ICA efteråt. Efter en timmes intesiv smärta och två tabletter däckade jag i soffan.

 

 

Efter att ha gjort min näst sista dag på praktiken gick jag en promenad i min kära hemstad. Först gick jag och tände ett ljus hos min älskade farfar. Det känns fortfarande ofattbart att han inte är här hos oss längre. Jag saknar honom så otroligt mycket.

 

Tog också svängen förbi vårt gamla hus. Känns helt galet att någon annan bor där! Det är ju vårt hus, mitt rum och våra minnen. Kändes precis lika skumt att gå förbi Gabbas gamla hus i stan. Vi har så många minnen från de husen och så har vi plötsligt inte tillgång till dem längre. Ett ställe som varit ens hem är nu någon annans. Känns knepigt!

 

 Nu ska jag fila färdigt på min krönika som ska upp på MT imorgon!