Jag vet att jag tjatat massor om detta på både facebook, instagram och twitter. Så varför inte fortsätta i bloggen? Det handlar alltså om OS och rivaliteten mellan Sverige och Norge och då alltså framförallt hur det framställs av svensk media. 

För att vara korfattad: Både Sverige och Norge är giganter inom vintersport, framförallt då skidsport. Det plus faktumet att dessa två länder är grannar bidrar naturligtvis till en sorts grannfejd. Så länge det är på en liksom "skämtsam" nivå är det mest bara roligt. MEN när det går över till ren skadeglädje blir det bara pinsamt. Svensk medias enorma skadeglädje över att slå Norge i skidsport är så mycket större än glädjen över att ha placerat sig på pallen. Som något sorts försvar brukar jag får höra en och annan kommentar om att "det är Northugs fel som har retat upp media och svenska folket". NEJ detta är FEL! Han är absolut en retsticka (och jag älskar honom för det för övrigt), men denna svenska skadeglädje har existerat sedan långt tillbaka!

Som norsk-svensk har jag lyckan att glädjas åt både norska och svenska bedrifter. Men de svenska pallplaceringarna överskuggas tyvärr snabbt av den förbannade skadeglädjen. SKÄMS!!! 

Norsk 17 mai-jente.

Svensk midsommar-tjej.

//Malla

Dags att ge sig in i PK-stormen som härjar just nu. Min facebooksida fullkomligt svämmar över av inlägg och artiklar angående feminism, håriga armhålor, Blondinbella och könsroller. Och jag är så jääävla trött på det. 

Att vi fortfarande lever i ett mansdominerat samhälle anser jag vara både en korrekt observation och totalt vansinnigt. MEN jag läser så otroligt mycket, vad jag kallar, "rage-feminism". När feminism övergår i manshat är det inte längre ok. Att svartmåla alla män är INTE detsamma som att  kämpa för jämlikhet. Och den här grejjen med att inte raka sig i armhålorna eller någonstans alls... Det känns ungefär som att kämpa för "the N-word". Ni vet; "jag tycker jag får säga det för det betyder faktiskt bara svart, vilket egentligen bara är fakta." Är man vettig vet man att detta ord varit ett laddat skällsord under så lång tid att det inte är något att göra åt. Detsamma tycker jag gäller orakade armhålor och bikinilinjer. Ja, alltså ungefär i alla fall. Skillnaden är att jag inte skulle bli arg av en hårig armhåla. Vem som hittade på att kvinnor ska raka sig och varför har alltid varit en fundering hos mig. Ganska knäppt kan tyckas. Men nu har det varit så såpass länge att jag tycker det känns och ser fräschare ut om man rakar sig för mig personligen. Jag skulle aldrig gå till stranden med orakade ben, armhålor och bikinilinje för jag tycker det ser ofräscht ut. Men inte fan bryr jag mig om det ligger en tjej med hela barrskogsbältet på kroppen bredvid mig heller. Därför tror jag tyvärr inte på detta "hairriot" som uppstått. Det jag tror man uppnår är 1. Vissa tycker det är äckligt. 2. Vissa bryr sig inte. Men jag tror inte man kommer att reformera de tråkiga bakåtsträvarna genom att inte raka sig.

Sen har vi det där med att vara super-PK kring könsroller. Läste på Blondinbellas facebook att hon påväg till sin föräldragrupp hade sagt något i stil med "Undrar om min sons framtida flickvän är där". WHAT!? STANNA TIDEN OCH RING PK-POLISEN!!! Hon sa BARA flickvän!!! Kan inte alla bara ta det lite lugnt. Självklart är det viktigt att inte påtvinga någon en könsroll, att belysa HBTQ och det faktum att det är ok att vara precis som man är. MEN ska man verkligen behöva vara så extremt uppmärksam på detta i rent vardagstal? Det blir ju fullkomligt omöjligt att föra ett normalt samtal om man konstant ska vara 100% PK. Ska man behöva lägga till "...eller pojkvän eller flickvän eller båda eller ingen alls för han kanske är  asexuell" Jag kanske borde börja hänvisa till alla jag känner som "han eller hon eller hen"? För inte vet jag vilka jag känner som i hemlighet identifierar sig med det motsatta könet än sitt biologiska. Nej. Det tänker jag inte göra. De killar jag känner kallar jag för han och tjejer för hon. Sålänge ingen sagt något annat till mig. Kände jag en man som är född i fel kropp skulle jag gladeligen kalla personen för "hon". Men jag tänker inte i mitt vardagliga tal oroa mig för att se till att baka in varenda eventuell möjlighet.

Som sagt, feminism (som jag anser ska vara att kämpa för jämlikhet), HBTQ-frågor och könsrolls-frågor är jätteviktiga frågor och bör konstant belysas och arbetas med. Men snälla nån, släpp PK-paniken.

//Malla

En sak jag har som mål detta år är att verkligen bestämma mig för vad jag vill göra. Jag började på lärarlinjen för att... ja förmodligen för att jag visste hur man är lärare (sa att jag kunde börja jobba utan utbildning, det står jag fortfarande fast vid). Det kändes inte så främmande. Tyckte det kändes som "ett helt ok jobb". Men ju längre tiden gick ju mer tappade jag lusten. Så efter tre år hoppade jag av. Efter ett arbetslöshets-extrajobbs-skitår började jag plugga till journalist. Men först efter jag börjat insåg jag att: 1. Yrket var inte alls som jag trodde, jag är isåfall bara intresserad av jobb inom magasin, helst redigering. Och 2. Det finns mer eller mindre inga jobb.

Så vad jag än gjort och valt har känns det bara som jag slutar där jag började efter studenten. Som sagt, detta år är målet att verkligen, verkligen tänka efter och göra ett välinformerat val. Och jag tror faktiskt jag har lyckats! Kommer inte att avslöja vilken väg jag vill gå än, men kan säga att det känns helt rätt. Och visst, jag hittade en perfekt utbildning! Men såklart, i vanlig ordning när det gäller mig och sånna här saker, kommer utbildningen inte att gå i höst. Åtminstone inte i den form den går nu. SÅKLART.

//Malla