WHAT!? FROST!? Jag är inte redo för detta.

Denna chock fick mig att tänka på vintern. Och vintern fick mig att tänka på en av mina absoluta favoritdikter. Tomten. Skriven av Viktor Rydberg. Jag ryser bara jag tänker på den sista meningen. Därför tänkte jag bjuda på detta stycke utmärkta poesi. Dock är den lång, så jag tar bara med första, andra och sista stycket.

Midvinternattens köld är hård

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

djupt under midnattstimma.

Månen vandrar sin tysta ban

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken.

Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,

grå mot den vita driva,

tittar, som många vintrar förr,

upp emot månens skiva,

tittar mot skogen där gran och fur

drar kring gården sin dunkla mur,

grubblar, fast ej det lär båta,

över en underlig gåta.

...

Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

gott intill morgontimma.

Månen sänker sin tysta ban,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken.

Endast tomten är vaken.

Viktor Rydberg.

Alltså. Den här dikten gör något med mig. Som sagt, jag ryser. Dessutom blir jag alldeles tårögd varje gång jag läser eller ens tänker på den. Underbart.

//Malla