Senaste peioden i mitt liv har jag varit extremt rastlös. Jag kryper på väggarna av tristess. MEN! Samtidigt har jag varken lust eller ork att göra ett jävla skit. Jag vill inte göra nånting. I vanliga fall kan jag sysselsätta mig en stund med hushållssysslor, men de senaste dagarna har jag inte ens brytt mig om att bädda sängen. För att toppa denna härliga period är det grått och mörkt ute hela tiden. Att det nu finns personer som tänker "Äh, det är faktiskt bara att rycka upp sig!" bryr jag mig inte ett dugg om. Det är fan allt jag gör och alltid har gjort. Ryckt upp mig. Bitit ihop. Ibland blir man bara så jävla trött.

Förut har jag alltid kännt att "det spelar ingen roll om t.ex mitt jobb ger mig intensv ångest 24 timmar om dygnet varje dag, jag MÅSTE stå ut för det är så man ska göra." Förstår inte ens vart den pressen kommer ifrån. Jag är uppfostrad till att ha arbetsmoral och att göra mitt bästa. Men jag har aldrig blivit pressad att prestera osv. Det här tankesättet har jag inprintat i mig själv. Men jag är färdig med det nu. Självklart har jag arbetsmoral och är fullt medveten att allt inte är roligt hela tiden. Att man måste göra saker man inte vill. Men när det kommer till saker som får mig att må psykiskt dåligt tänker jag börja säga nej. För ska jag gå runt och må dåligt och ha ångest jämt, då ser jag ingen mening med något överhuvudtaget. Mitt liv lever jag för min skull, ingen annans.

I ett försök att muntra upp mig själv och kanske andra som känner sig deppiga tänker jag slänga in två helt irrelevanta bilder. "Malla & grisarna" kallar jag dem.

Grisen & Malla ca 1-2 år.

Grisen & Malla ca 21-22 år.

//Malla