Idag är det fyra år sedan farfar lämnade oss. Känns helt galet. Kan inte förstå att det är så längesedan han fanns hos oss och jag kunde prata med honom och krama honom. Det sägs ju att tiden läker alla sår. För mig kommer det aldrig "läka". Tomrummet efter en person som haft så otroligt stor betydelse i ens liv och som man älskat så mycket kan aldrig bli mindre. Varje dag utan farfar är en dag där någon fattas. Och varje dag de senaste fyra åren är en dag till sedan jag sist fick hålla honom i handen.

 

Att beskriva en så fantastik karaktär som min farfar tar lång, lång tid. Men här en en glimt av hurdan han var. Detta är delar ur en krönika jag skrivit:

 

Min farfar var en otrolig man. Han har lärt mig så mycket och kommer för alltid vara min hjälte. När jag tänker på honom minns jag en man som alltid var sig själv. Han struntade i vad folk tyckte. Inte på ett dåligt vis, han var otroligt omtänksam. Utan på det där modiga viset. Ett fint exempel kommer från en dag när vi var på Rottneros äventyrspark. Det var sommar och farfar tyckte att det var lite för varmt. Likt många som närmar sig pensionsålder och över bar han sockar i sandaler. För att svalka sig doppade min farfar helt enkelt fötterna, med både sandaler och sockar, i en fontän. Och så var det problemet löst. Och då tänker många av er "Men så kan man väl inte göra!?" Min farfar hade genast svarat; "Varför inte?". Och för det kommer jag beundra honom för evigt. 

Ibland slår det mig hur otroligt styrda vi är av normer. Visserligen är många av dem bra på ett vis. Helt utan dem hade samhället blivit aningen förvirrat. Men alltför ofta märker jag av dessa onödiga små regler vi lever efter på en daglig basis. "Blanda inte rosa och rött för det skär sig".

Så länge jag inte skadar någon annan eller mig själv ser jag ingen anledning att lever efter den typen av normer. Finner du dig i en situation där du tvekar över något du vill göra, ta dig då tiden att ställa frågan: "Varför inte?" Jag tänker fortsätta min normkriminella karriär. Nästa steg blir att börja använda min älskade samling klackskor igen, trots att jag då blir lite längre än min sambo. Och iförd mina klackar tänker jag följa i min farfars blöta, avsvalkade fotspår.

//Lillsnörpa